Marisol Valles Garcia har visseligen lämnat sitt jobb som polischef och flytt till USA. Men ingen kan anklaga henne för att vara feg.

Jobbet som polischef i byn Praxedis Guadalupe Guerrero i norra Mexiko hade varit ledigt sedan 2009 då Marisols företrädare mördades. I oktober i fjol fick den 20-åriga kriminologistuderande enbarnsmamman jobbet. Någon annan sökande fanns inte, förstås. Kort dessförinnan mördades borgmästaren i byn och hans son som båda
hade flytt till storstaden Ciudad Juarez.

Det är de stora knarkkartellerna som i realiteten styr i den här delen av landet, nära gränsen till USA. Samtidigt slåss de mot varann om kontrollen över transportvägarna över gränsen.

En polischef i Mexiko tjänar 3000-4000 i månaden. Det innebär att de är lätta att köpa med mutor. Och knarkkartellerna har gott om pengar. Detta i kombination med med hot gör den svåra att stå emot.

Marisol Valles Garcia valde att lämna landet och nu ska de amerikanska myndigheterna pröva om hon har asylskäl.

Det otroliga är att det finns fler kvinnor som riskerar sina liv för att ta jobben som polischefer i byarna i norra Mexiko. Som 44-åriga fembarnsmamman Olga Castillo i byn Villa Luz. Något vapen bär hon inte i tjänsten och hon delar en rostig lastbil med kollegan i grannbyn El Vergel, Veronica Rios.

Deras jobb är inte att jaga de stora knarkhajarna. Det handlar mer om att hålla ordning i de små byarna så att folk inte behöver känna sig oroliga i det dagliga livet.

Men tro inte att knarkligorna drar sig för att mörda polischefer bara för att de är kvinnor. 28-åriga Erika Gandera tog förra sommaren jobbet som polischef i en by några kilometer från gränsen mot USA. I december försvann hon spårlöst. Hennes hus brändes ner av kidnapparna innan de stack.

Och Hermila Quinones sköt ihjäl i november när hon var på väg till jobbet. Hon hade envist vägrat att bära vapen eller ens ha livvakter med sig.

Så som sagt, feg är hon inte Marisol Valles Garcia. Nu lyder polisen i i Praxedis under byns borgmästaren, tills han hittat en efterträdare till Marisol. Något säger mig att det kan ta tid.

Till och med här i det härdade Mexiko är man lite skakad över den senaste tidens grova våld. De 15 halshuggna unga männen i Acapulco sas ha varit ett verk av ”El Chapo” Guzman, en av de mer betydande knarkkungarna.

Acapulco är inte hans revir, egentligen. Men i budskapen brevid de döda kropparna sägs det att han velat befria staden från utpressningar och beskyddarverksamhet. Acapulcoborna är förmodligen inte ett dugg rörda eftersom man kan misstänka att han gärna vill ha kontroll över den ljusskygga verksamheten själv.

Det är inte svårt för knarkkartellerna att rekrytera nytt folk till sina ligor. Fattigdomen är stor i Mexiko. Och de mängder med narkotika som strömmar söderifrån, genom Mexiko upp till USA, tillsammans med landets egen knarkproduktion, genererar ofattbara mängder med pengar som de fattigaste vill vara med och dela på. Det är inte säkert att det blir rika själva men de tjänar mer än på att sälja leksaker på gatorna.

Knarket har också blivit en klassresa även för många av knarkkungarna som kommer från enkla omständigheter. Med sina rikedomar har de nu kunnat kan de sätta sina döttrar och söner i fina skolor. Och barnen kan sedan hjälpa till att göra pappas förmögenhet mer rumsren.

För några decennier drömde de fattiga om en revolution för att förändra det mexikanska samhället. Nu hoppas de kunna förändra sina fattiga liv genom att delta i knarksmugglingsfesten. Fast priset är förstås högt. För någon måste ju vara beredd att hugga halsen av chefens konkurrenter.

Mycket ont kan sägas om Mexiko. Knarkvåldet har väl inte undgått någon. Men folk är verkligen extremt artiga här. Att säga  senor, senorita, senora är en självklarhet. Liksom caballero (jämför med svenska kavaljer) till män.

Man ursäktar sig om det är trångt och låter folk gå före på ett sätt som får en svensk att känna sig som en oborstad lurk. Jag märker att den här artigheten går hem hos mig. Det väger upp att man håller i ryggsäcken så att knogarna vitnar för att inte bli bestulen eller helt enkelt lämnar plånboken hemma.

Aproveche – ungefär “smaklig måltid” – används hela tiden. Om du har suttit brevid någon på en restaurang och blir klar först och reser dig för att gå säger du “smaklig måltid”.  Den fattige gatuförsäljaren som kommer fram till bordet på uteserveringen och försöker sälja sina varor säger aproveche vare sig du köper eller inte. Utan ironi, faktiskt.

Och så prosit. Ingen mexikan missar att säga salud när någon annan nyser. Jag står i en milslång kö i en bokhandel i Mexico City när jag bränner av en rejäl nysning. Det stiger upp en kör av salud ur kören. Det är nästan så man vill nysa en gång extra för blotta magin…

Vi har vant oss vid att jobben flyttar ut från Kina där lönerna hittills har varit så låga att det lönat sig att flytta produktionen. Men här i Mexiko har man börjat märka att trenden går åt andra hållet.
Lönerna har ökat så mycket i södra Kina att det inte längre är så stor skillnad för t ex amerikanska företag att lägga produktionen i Mexiko istället. Det finns flera fördelar: transporterna är inte så långa till den amerikanska marknaden som från Kina, arbetskraften i Mexiko är mer kvalificerad och risken för att någon tillverkar piratkopior av din produkt är mindre.
Saab Automobile har till exempel just börjat tillverka sin SUV 9-7x i närheten av Monterrey i norra Mexiko eftersom målet är den amerikanska marknaden.
Och 85 procent av de svenska företag som har tillverkning i Mexiko uppger att de kommer att öka sin produktion här under de kommande fem åren. Dels varor som ska säljas på marknaden i USA men också för den mexikanska marknaden, enligt en undersökning som Exportrådet i Mexiko har gjort bland 40 svenska företag här.

Här i Mexiko rapporterar nyheterna idag om ännu ett överfall på fattiga migranter på väg från Centralamerika, genom Mexiko, till gränsen mot USA. En man från El Salvador sköts ihjäl av gangstrarna.

I förra veckan berättade jag i ett TV-reportage om ett härbärge i staden Ixtepec i Mexiko där man tar hand om migranter som behöver pusta ut och få ett mål mat eller beskydd. Det drivs av den kände prästen Alejandro Solalinde. Vi väntade in nästa godståg söderifrån som normalt skulle vara fullt med fripassagerare på tak och plattformer mellan vagnarna. Men när det väl kom in fanns det bara 25 uppskrämda män kvar som berättade för oss hur tåget mitt i natten blivit stoppat av beväpnade män som dels rånade de fattiga migranterna, dels kidnappade ett 50-tal. De som rövas bort brukar användas som gisslan för att få deras släktingar i USA att betala en lösesumma innan de släpps.

Natten till onsdagen hände detsamma igen, på ett godståg som hade lämnat Ixtepec en halvtimme tidigare. En grupp pistolbeväpnade män, som hade gömt sig på tågtaket, klättrade ner och rånade de omkring 150 migranter som fanns ombord. De tvingade en mindre gruppatt hoppa av tåget i farten (tågen i Latinamerika håller ingen högre hastighet) och följa med genom buskvegationen. Det var där en av migranterna sköts ihjäl, enligt vad en präst på ett annat härbärge berättar för tidningen El Universal idag 26 december.

Myndigheterna här brukar få kritik för att inte ingripa i de här fallen. Det handlar om fattiga människor som dessutom befinner sig i Mexiko illegalt. Migrationsmyndigheten har dessutom blankt förnekat överfallet Nyheterna tidigare berättade om, trots att vi har pratat med flera vittnen som berättat samma historia.

I förrgår grep polisen dock två medlemmar av en gangsterliga i Ixtepec – kanske har mediauppmärksamheten fått till och med den korrupta polisen här i Mexiko att ingripa.  Och ytterligare två män har gripits misstänkta för att ha mördat den salvadoranske mannen.

Frågan är hur och när Liu Xiaobo får veta att han är fredspristagare. Kanske av fängelsechefen eller en medfånge. Han har i alla fall ett decennium kvar i fängelse för brottet att ha dragit igång ett upprop för yttrandefrihet 2008.

Om fredspriset gör livet lättare för honom eller inte är det ingen som vet. Andra dissidenter har  också blivit internationella uppmärksammade och det har inte hjälpt ett dugg.

Jag bodde i Kina när han gick ut med sitt upprop, Charta 08, och många med mig drog efter andan: hur vågar han? Ett par hundra till skrev under och de flesta av dem har fått någon form av problem.

- Det är oerhört modiga människor. Liu Xiaobo själv har ju sagt att han är beredd offra sig för sin sak, säger Malin Oud som i tio år jobbat för Raoul Wallenberginstitutet med att  sprida utbildning om människorätt bland kinesiska myndighetspersoner.

Liu Xiaobo är stridbar person med ett häftigt humör, inte  helt populär ens bland alla dissidenter i Kina. Säkerhetspoliserna som kom för att hämta honom den där dagen 2008  fick sig en rejäl utskällning. Hans fru gav honom en dunjacka mot vinterkylan och de ständiga cigaretterna. Poliserna la beslag på rökat. Sedan dess sitter han fängslad.

I Kina är han är han nästan helt okänd, liksom de flesta dissidenter. 

- Nu lär han i alla fall bli berömd, konstaterar Malin Oud.

Jag har inte balkong. Men det är en taklägenhet och kryper man ut genom fönstret i takkupan kan man sitta på takplåten och lapa sol. Det finns ett litet galler som gör att man inte drattar över takkanten två meter bort.

Men ändå får jag dåligt samvete varje gång jag ålar mig ut på taket : ”man får säkert inte göra såhär”. Jag ser framför mig att polisen eller brandkåren ska komma och ta mig med. Trots att jag är vuxen nog att se till att jag inte ramlar ner i skallen på någon oskyldig fotgängare.

Den sitter djupt , myndighetstron och säkerhetstänkandet jag vuxit upp med i Sverige. Så djupt att ordet ”säkerhet ” nästan alltid tar död på varje diskussion.

I tunnelbanan i Stockholm tvingas alla passagerare som passerar Slussen höra ”se upp för avståndet mellan vagn och perrong” trots att det bara är en decimeter man ska ta sig över. )Se första reportaget i min lilla serie: http://www.nyhetskanalen.se/1.1763213/2010/08/29/verklig_eller_inbillad_fara
När jag ringer till SL och frågar varför är de nästan lite stolta.
- Det är ju som ”mind the gap” i tunnelbanan utomlands, svarar de glatt.
Det är bara det att utomlands, framför allt i USA, kan företag stämmas på fantasibelopp om någon vrickar tån.

Omvänt: nyligen fick SJ-chefen skäll för att han poserade på omslaget till en tidning med örat mot rälsen – det var så man förr i tiden brukade lista ut om ett tåg var i antågande. Kan vi inte ta lite lugnt? Med all respekt så är han väl inte så cool att varenda unge kommer att ta efter. Dessutom är det väl i slutändan upp till föräldrarna att hålla koll på ungarna.

Förlåt att jag låter cynisk. Men en alltför stor del av säkerhetsåtgärderna är till för att politiker och chefer ska ha ryggen fri om något händer: ”Jag gjorde verkligen allt jag kunde…”. Det handlar mer det än verklig omsorg om medborgare och medarbetare.

Säkerhetskontrollerna i flyget är ett exempel. ”Säkerhetsteater” brukar det kallas av belackarna i USA. Det är en show för att invagga oss i tron att inget kan hända.
- Många attentat har begåtts ombord på tåg också men de är mycket svårare att kontrollera, säger psykiatrikern David Eberhardt som jag intervjuar.

Man kontrollerar flyget helt enkelt därför att det går. Händer det något på ett tåg kommer man att kunna säga att det är för många ingångar för att man ska kunna stoppa och kontrollera eventuella terrorister.

Riskerna är trots allt mikroskopiskt små. Tänker jag och klättrar ut på taket med min kaffemugg.

Klipper  utrikesnyheter tillsammans med redigerare Per Norman.  Vi snabbspolar oss igenom bilderna från de svåra översvämningarna på olika håll i Kina. Nästan 70 människor har omkommit i ett jordskred vid floden Nu, inte långt från gränsen till Burma.

Jag var där för två år sedan för att göra ett reportage om det stolta minoritetsfolk som bor längs floden mellan de höga bergen. De motsatte sig ursinnigt att floden skulle regleras. Nufloden är  den ena av de bara två floder i Kina där man ännu inte byggt några vattenkraftverk.  De har fått med sig opinionsbildare och utbyggnaden har stoppats, i alla fall tillfälligt. http://www.globalpost.com/dispatch/china-and-its-neighbors/100414/china-dam-nu-river

Nu står vattnet 6 meter över sin normala nivå och det har utlöst jordskred som begravt boende längs stränderna vid den kristallklara floden.

Dramatiska bilder från Sichuanprovinsen visar samtidigt hur vattenmassorna på gator och i floderna sveper med sig räddningsmanskap och en kinesisk TV-reporter. Folk här är vana vid att sommarregnen orsakar översvämningar men så här allvarligt har det inte varit på ett decennium. Senast jag var Dujiangyan, där de dramatiska scenerna utspelades, var under den enorma jordbävningskatastrofen 2008 då 88.000 människor dog. Ett fuskbygge till skola, strax intill den nu översvämmade floden, hade störtat samman mitt under eftermiddagslektionerna. Hundratals barn miste livet. I leran på skolgården stod lamslagna föräldrar med blickarna riktade mot ruinen och räddningsmanskapet som  försökte gräva fram barnen.

Vreden över det usla bygget ville inte lägga sig, trots att myndigheterna försökte stoppa byggfusket och korruptionen under mattan.

Jag hade unnat invånarna i Dujiangyan en lugnare tillvaro där de fått en chans att komma över den tragedi som jordbävningen innebar.

Varje gång man kommer tillbaka till Sverige efter en resa slås man av de svenska fotgängarna. I Kina är de jagade som små kaniner över de breda boulevarderna. I Neapel och London och på flesta andra håll i världen, förresten.

 I Sverige, däremot, regerar de. Jag testar lite på väg till jobbet.  Full fart, rätt ut i gatan, bara! Bilisterna tvärnitar. Det ska de ju göra, sån är lagen. Människor är mjuka, bilar hårda, osv.

Jag testar att gå mot rött. Fantastiskt – även det funkar! Bilisterna blir inte ens förbannade. Det bildas en liten fin kö medan jag skrider över med en trotsig blick mot den röda gubben.

 Det finns små vardagshjältar bland fotgängarna också. Jag sneglar beundrande mot mamman med barnvagnen som med en djärv knyck skjuter ut vagnen i gatan framför sig. Bäbisen måste ju vara det käraste hon har. Ändå satsar hon allt! Och det går hem – det är klart förarna ställer sig på bromsen.

 Förlåt. Ironin är död, jag vet.

Men svenska fotgängare måste vara världens i särklass jobbigaste. Det är en sak att ha rätten på sin sida. Det är fint att de gående inte ska riskera sina liv.

Men svenska fotgängare har storhetsvansinne. De kan inte hantera att de har lagen på sin sida. De skrider långsamt över gatorna som Indiens heliga kor. Uppfyllda av känslan av att vara så oerhört mycket förmer än lastbilen som levererar grönsaker till livsmedelsaffären. Eller sopbilen. Eller den fullpackade bussen.

Inte undra på att antalet dödsfall ökade när den nya lagen infördes. Nyligen tvingades man starta en kampanj där de gående uppmanas att söka ögonkontakt med bilföraren innan de plöjer ut i gatan.

Det är klart att det är miljövänligt att gå. Men massor av gående är på väg till bilen som de har parkerat runt hörnet…

Kanske har hon rosa klänning för att reta dem som hävdar att hon är färglös. Finlands nya statsminister Mari Kiviniemi sticker i alla fall av mot Fredrik Reinfeldt och de andra i det mörkklädda följe som omger henne när hon besöker Stockholm.

Efter lunchen och presskonferensen i Rosenbad ska hon promenera i solen längs Strömmen, hundra meter ner till Sagerska palatset för att dricka kaffe hos statsministern.

Turister frågar mig nyfiket vad pådraget gäller. Några applåderar när hon strosar förbi. Carl Bildt har gått och strosat i solskenet på kajen en stund som om han inte hade annat för sig. Han verkar också vara bjuden, han hänger i alla fall med in. Vi journalister väntar utanför för att var och en få några minuter enskild intervju utanför porten när det är färdigfikat.

Allt försiggår på svenska, trots att jag märker att Mari Kiviniemi inte är bekväm med språket. Jag vet att man ska värna om svenskans ställning i Finland – den är hårt trängd. Men nog borde hon som statsminister från Finland väl kunna få prata ett språk som hon känner sig säker på. Finska tolkad till svenska eller kanske till och med engelska.

Reinfeldt, Maud Olofsson och Carl Bildt följer henne ut på trappan.
- De verkade ha väldigt trevligt, säger den finländska pressekreteraren. – De hade nog kunnat hålla på en bra stund till.

När Mari Kiviniemi åker iväg i sin kortege vinkar Maud Olofsson och de andra ministrarna och ler så glatt. Det ser lite sött ut. Det är möjligt att det nordiska drunknat i den stora europeiska unionen. Men lite extra kärt är det ändå när ett broderfolk är på besök för att dricka kaffe.